Det är något med filmer med sorgsna, åldrande män som gör att jag varje gång jag ser en sådan blir oerhört berörd. Speciellt om de gråter. Då börjar tårarna flöda hos mig med.
Detta var alltså precis en sådan film. Mickey Rourkes rollprestation var helt fantastisk och det var verkligen spännande att få en inblick i den galna wrestlingvärlden.
Snyggt foto och Marisa Tomei i rollen som huvudrollsinnehavarens enda vän, stippan på lokala strippbaren, gav filmen ännu mer djup.
Nu när jag sett så många bra filmer på raken är jag lite rädd för att jag snart inte kommer kunna se några andra filmer överhuvudtaget utan att ha alldeles för höga förväntningar varje gång. Tror jag måste ha ett Twilight-maraton snart igen för att få ner nivån lite på filmintaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar