Tack för språket mamma och pappa

Ikväll har jag återigen varit på Dramaten med min mamma. Men efter kvällens föreställning känns det inte riktigt som efter föregående pjäser.

Om man nu kan kalla detta för en pjäs vi var på. Det var en monolog på en och enhalv timme. En monolog av en kvinna, Tanja, som berättade om sitt eget, sin mammas och sin mormors liv. Sitt, sin mammas och sin mormors finska liv.

Allas liv var väldigt olika varandra.

Mormodern förlorade sin man i finska vinterkriget när hon var 27 år och levde därefter ensam med sina två barn ute i djupaste finska skogen.

Mamman flyttade till Sverige med sin man och startade en familj här. Mannen vägrade lära sig svenska med förhoppningen om att han och familjen skulle flytta tillbaka till Finland nästa sommar. Varje år: nästa sommar.

När pappan lämnade familjen bestämde mamman att barnen inte skulle prata finska längre. De skulle minsann bli riktiga svenskar. Tanja var då 4 år. Om man som 4-åring slutar prata ett språk så förlorar man det.

Tanja berättade hur vilsen hon kände sig. Hon kunde inte prata med sin mormor när mormodern låg på sin dödsbädd. Hon kunde inte prata med någon i sin släkt.

I Sverige fick hon stå emot folks fördomar om finnar, fast hon själv inte ens kunde finska.

Jag är så hemskt, hemskt glad att mina föräldrar lärde mig finska. Speciellt efter ikväll känner jag mig så himla stolt över att kunna språket som alla mina släktingar pratar.

Hur fattigt vore inte mitt liv om inte jag kunde prata med min mormor och höra henne med sina egna ord berätta om sitt liv. Om jag behövde någon som översatte vad jag sa till mitt eget kött och blod.

Så ikväll vill jag bara säga: Tack mamma och pappa. Tack för att ni var så underbart kloka.