Några månader innan jag fyllde 3 år bestämde sig mina föräldrar sig för att flytta till en lite större lägenhet. Den nya lägenheten låg inne i Vasastan på Holländargatan. En vacker dag i slutet på februari såg mina föräldrar att dörren mittemot deras pryddes av några ballonger och en lapp med texten "Katrine 3 år", och eftersom jag också skulle fylla 3 år snart tyckte dom att det var ett alldeles utmärkt tillfälle att ringa på, gratulera och hälsa på de nya grannarna.
Efter det kan man nog säga att jag och Katrine har varit oskiljaktiga. Vi har vuxit upp tillsammans, gjort allt tillsammans, upplevt allt tillsammans.
Vi blev kära i samma pojkar på gården, gick på barndans tillsammans, vi gick i scouterna tillsammans. Även om vi sågs varje dag när vi bodde grannar så brukade vi skicka små brev till varandra och små kuvert med presenter i.
När vi sen blev lite äldre gick vi ut och dansade tillsammans. Varje helg, och ibland vardagarna också. Jag kan inte tänka mig hur tråkigt mitt liv skulle ha varit utan Katrine de senaste åren.
Vi har rest tillsammans. Till Skottland, Mallis, USA, Tyskland, Finland. Vi har varit på varje klubb i Stockholm och ätit många dagen-efterpizzor tillsammans.
Katrine är den viktigaste personen i mitt liv och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Det finaste som hänt på mycket länge är att hon nu ska flytta. Hon ska bli min granne igen efter 10 år. Även om vi inte bor i samma trappuppgång, på samma våning nu, så kan hon nog förvänta sig små kuvert med små presenter i sin brevlåda ibland. Och en jävla massa kärlek!
