Det hände en grej i lördags som har varit i mina tankar hela tiden sen dess.Jag hade precis varit och sett Figaros bröllop med mina föräldrar och de hade precis hoppat på sin buss och min buss skulle komma om några minuter bara.
Vi hade redan för en stund sedan undrat om ett skrik som vi hörde ganska långt bortifrån. Nu när de precis åkt iväg med bussen så hördes skriket igen men denna gång mycket närmare.
Det visade sig vara en medelålders kvinna som skrek. Och det var inte något skrik man är van vid att höra. Det var ren skräckfilmsskrik, ett riktigt avgrundsvrål.
Till min förskräckning gick hon rakt emot mig från Kungsträdgården och det tog inte länge innan hon stod en meter ifrån mig och skrek så högt hon bara kunde.
Det var kanske en av de värsta upplevelserna i mitt liv.
"Jag är så jävla äcklig. Jag är en vidrig människa. En sådan som jag borde inte få leva. Du kan aldrig ha sett en sån äcklig människa. Visst har du aldrig sett en så ful kvinna? En sån som jag borde inte få leva."
Jag stod helt chockad och kunde inte få ut ett ljud. Men hon stod bara kvar och fortsatte skrika. Tills jag sa att det finns människor som hon kan ringa till. Då skrekfräste hon åt mig att hon minsann gått i terapi i 6 år och att det fan inte hjälpt, och sedan gick hon iväg.
Men då blev det nästan ännu värre. För hon gick fram till vattnet och ställde sig där, precis vid kanten.
Jag var helt handfallen och visste absolut inte vad jag skulle göra. Skulle jag ringa polisen? Jag stod med mobilen i handen och funderade i panik när en annan kvinna fram till mig och undrade om jag skulle ringa till polisen. Hon liksom väckte mig från min handlingsförlamning och då ringde jag polisen.
Polisen kom relativt snabbt och pratade med henne en god stund, jag hann åka iväg innan de åkte, så jag vet inte om de tog med sig henne eller inte. Men jag vet i alla fall att jag gjorde allt jag kunde.
